antoniawrede

Det är många som undrat varför jag vill sälja min fina häst.

Jag har svarat pga pengar. Vilket är sant. Fast ändå inte.

Jag vill INTE sälja min älskade häst och min största bedrift här i livet. Jag kunde inte bry mig mindre om pengarna.

Jag måste sälja honom. Jag har bokstavligen inget att säga till om längre.

När jag bodde i Sthlm fick jag en möjlighet att göra det jag alltid drömt om, att driva en hästgård. Så här i efterhand valde jag ett lite väl stort projekt, men det är alltid lätt att vara efterklok.

För att göra en lång historia kort...

Inget verkade konstigt vid kontraktsskrivning. Men när jag så småningom skulle ansöka om tillstånd för verksamhet visade det sig att stallet inte ens var slutbesiktat. Trots att det bedrivits verksamhet där tidigare.

Vilket omöjliggjorde min tänkta verksamhet i större skala.

Under året pajade även värmesystemet i huset. Vilket jag i slutändan fick punga ut 15-20 000 för att laga trots att detta var brister ägaren skulle stå för.

Sålde en häst för att ha råd med det.

Men när vintern kom och värmen i huset fortfarande inte fungerade som det skulle och inga ansträngningar gjorts för att få stallet godkänt så höll jag inne med hyrorna.

Vilket i sin tur ledde till en rättstvist.

Vilket ledde till en dom.

En dom som varken var för eller mot. Men hyrorna skulle betalas tillbaka, med ränta.

En ansenlig summa pengar.

Som nu ligger hos Kronofogden.

Och jag kan inte ta lån på en sådan summa, jag har inget sparkonto och äger inget annat än min häst, som numera är utmätt. Och eftersom min försäljning går trögt kommer de och fotar honom på onsdag. Och de kommer lägga upp honom på försäljning/auktion.

Jag är förkrossad, uttömd och trött. Och jag skäms…

Skäms över hur jag kunnat hamna här, hur jag misslyckats så brutalt med livet.

Jag förlorar det enda som jag lyckats med. För att jag inte var smart nog.

Men samtidigt är jag lättad. Jag måste rädda min framtid. Och detta är ett steg i rätt riktning.  Denna långa mardröm kommer få ett slut, förhoppningsvis snart…

Men tills allt det där är löst så är det kämpigt. Och jag hatar mig själv för att jag satt mig i denna situationen. Jag hatar att prata om det. För att jag ska klara mina dagar så måste jag stänga av detta. Och därför har det, fram tills nu, bara varit ca 4 personer som känner till det här.

Jag vill inte ha medlidande, jag vill egentligen inte prata om det alls. Och jag klarar mig, det har jag alltid gjort. Jag vill bara att folk ska veta. Detta drabbar bara mig, ingen annan. Allt annat jag gör flyter på som vanligt.

Man lär sig av sina misstag, men det är fortfarande en utmaning att ta sig upp ur sängen varje morgon, hur många gånger jag än säger det till mig själv.

Hade jag fått välja hade jag inte sålt min häst…